Imorgon går Danmark till val. I skrivande stund krymper gapet mellan regeringsblocken och 20% av väljarna är osäkra. Trots det pekar mycket på att socialdemokraternas ledare Helle Thorning Schmidt blir landets nästa statsminister. Men den som väntar sig någon form av paradigmskifte i dansk politik hoppas på för mycket. Thorning Schmidt blir en statsminister med svagt stöd i opinionen och kommer regera med ett rörigt underlag med få möjligheter till annat än att administrera VK-regeringens politik.


Thorning Schmidt är en mittenpolitiker med ambitionen att driva politik i allians med det pragmatiska vänsterpartiet Socialistiskt Folkeparti. Alliansen har utlovats stöd av vänsterliberala Radikale Venstre och det kommunistiska Enhedslisten. Det finns inget som talar emot att Helle Thorning Schmidt kommer att driva genom uppgörelser med Danskt Folkeparti. Inget av de danska vänsterpartierna utom möjligen Enhedslistan är intresserade av en svensk integrationspolitik som på danska kallas invandringspolitik. Vad gäller ekonomiska politiken har samarbetspartiet Radikale Venstre gått i god för en vänsterliberal allians med Thorning Schmidt som statsminister innebär en ansvarsfull ekonomisk politik av svenska mått. Hur en sådan ska bedrivas med ett kommunistiskt och ett socialistisktparti i båten återstår att se men danskarna är traditionellt ett borgerligt folk och de största partierna Socialdemokraterna och Radikale Venstre är utpräglade mittenpartier på den danska politiska skalan. Det är alltså sannolikt att de två vänsterorienterade partierna inte får mycket annat än symbolfrågor i utbyte mot sitt parlamentariska stöd. Helle Thorning Schmidt har deklarerat att vad gäller de två frågor som dominerat den svenska bevakningen, invandringen och den ekonomiska politiken – ligger VK-regeringens linje fast. Bortsett den vedertagna smutskastningen mellan partierna gällande lämpligheten att driva den ekonomiska politiken och vem som mest effektivt kan styra landet har den stora dynamiska valfrågan varit pensioner. Ett faktum som kanske inte så tydligt framgått i den svenska medierapporteringen.

Den danska assimileringen ger ett bättre samhälle än den svenska integrationen


I Danmark har man sedan länge valt en vad man i Sverige skulle kalla för assimileringsmodell istället för de försök till integration som präglat Sverige. Givetvis händer det något i samhället när det plösligt blir lite skamligt att vifta med den svenska flaggan, skolavslutningar tvångsförflyttas från kyrkan och när flickor och pojkar inte längre får dela simhall. Det är helt uppenbart att integrationslinjen inte håller när det rapporteras om hedersavrättningar av unga flickor och pojkar i tidningarna i vad som brukar beskrivas som världens mest jämställda land.
En assimilering syftar inte till att vara begränsande eller inskränka rätten att vara sig själv men den ställer däremot förväntingar individer som kommer hit att inta värderingar om t.ex. jämlikhet, yttrandefrihet och synen på kvinnor och mäns lika värde. Man inte tvinga någon att tycka så här, alla etniskt svenska gör inte det. Men att med statliga medel bidra till att upprätthålla kulturella undantag från de här i övrigt samhällspräglande idéerna är befängt.

Integration är tanken om ett mångkulturellt samhälle där medborgare lever parallellt i olika kulturer, maktförhållanden och med olika förutsättningar. I ett sådant samhälle vänder sig människor bort från varandra. Grupper tillskrivs kollektiva egenskaper och förväntas uppfylla dessa, exempelvis i fråga om kriminalitet, arbetsvilja och bidragstagande. Den ideologiska tanken har varit ett paradigm i svensk politik under lång tid och de som har ifrågasatt den har i hög utsträckning tystats ned med alla medel. Danmark har den högsta sysselsättningen bland invandrare i OECD tack vare åtstramat inflöde av nya invandrare och högra krav på individen. När flickor med invandrarbakgrund tidigare varit sämst utbildade är de nu i utbildningstoppen tack vare en aktiv och intellektuell samhällsdebatt den kontroversiella 24-årsregeln. Regeln har dessutom gjort att fler invandrarflickor lyckas stå emot det sociala trycket att gifta bort sig i tidig ålder. Medan den svenska integrationsministern fikar med islamistiska företrädare med täta familjekopplingar till en av de terrorister som planerade att skära halsen av en dansk nyhetsredaktion nyligen pratar den danska motsvarigheten om vad man ska göra åt att tusen danska muslimer ställer sig bakom imamen Bilal Philips som vill ha dödsstraff för homosexualitet.

Medan Sverige luckrar upp den reglerade invandringen och urholkar medborgarskapet inför men ytterligare regleringar i Danmark. Precis som i Finland har man förstått att man måste sortera ut invandrargrupper som har rimliga chanser att klara sig i de nordiska samhällena och ställa högre krav internationellt på de länder som passar bättre att vara mer generösa. Medan norska polisen presenterar att samtliga av de senaste överfallsvåldtäkterna begåtts av invandrare i Oslo blir svenska journalister som för vidare informationen personförföljda på nätet. I våra nordiska grannländer är man medveten om att man behöver invandring, men inte vilken invandring som helst. Därför kommer exempelvis Danmark göra det lättare för invandrare från OECD-länder och länder med visumfrihet till Danmark att flytta dit och bidra till samhället. Språk och utbildningsbakgrund ska också spela in precis som i Kanada vilket är paradoxalt nog många svenska politiker svänger sig med som föregångsland i debatten.
Medan Svenska debattörer på allvar pratar om att införa en låglönesektor bara för invandrare som ur ett samhällsekonomiskt sett aldrig kommer gå med plus vågar dansk regerande borgerlighet säga ja tack till kvalificerad arbetskraftsinvandring men nej tack till näringslivets oseriösa spelare som vill göra kortsiktiga vinster på underbetald och underutbildad arbetskraft utan att ta ansvar. I Danmark försöker regeringen möta problemen med den höga kriminaliteten bland unga invandrarkillar. I Sverige får den som ens nämner problemet utstå att bli kallad rasist.

Med facit i hand är det bara att konstatera att Danmarks och övriga nordiska länders invandringspolitik varit en framgång för både samhället och individen. Visserligen finns det fortfarande problem kvar från 90-talets oansvariga politik i dessa länder som måste lösas men invandrare får jobb och de flesta trivs mycket bra i sina nya nordiska grannländer. Vad vi däremot ser i Sverige är ett land med en invandringskris med regelrätta ghetton och uttalade islamister i rikets riksdag. Vi ser ett Sverige som blundar för den höga kriminaliteten och arbetslösheten i vissa invandrargrupper och där hårt arbetande medborgare får bära det ekonomiska ansvaret för invandrade personer som inte vill eller kan få ett jobb medan regeringen drar in på kostnaderna för sjuka och arbetslösa. Det kan omöjligen vara komplicerat att med fakta på bordet räkna ut vilken sida av Öresundsbron som har fattat rätt politiska beslut i invandringsfrågan.

I Danmark har Helle Thorning Schmidt, som är dansk socialdemokratisk partiledare hamnat i blåsvädret igen. Även den här gången gäller det familjens nitiska behov av att undkomma att betala mer än en krona i onödan i skatt.
Hennes nya lyxbil skattas genom en specialare i Tyskland till en betydligt lägre procent än vad danska skatteverket krävt in. Samtidigt leder Thorning Schmidt ett parti som ifrågasätter om personer med hennes och makens inkomster inte kommer för billigt undan. Helle Thorning Schmidt går under öknamnet "gucci-helle" som en följd av sitt lyxiga leverne.

I Sverige har Mona Sahlin för ja, vilken gång i räkningen, gjort bort sig genom att i full arbetsförd ålder fråga sig om hon någonsin vill ha "ett jobb igen". Nu är det så att det blir ganska svårt att försöka  spåra det jobb Mona Sahlin tidigare haft. För sanningen är att hon spenderat ett vuxet liv på olika stolar inom det socialdemokratiska partiet och SSU. Det enda man kommer att tänka på är extrajobbet i en personalmatsal på 70-talet som tonåring.
Sanningen är att det sannolikt blir så att Mona Sahlin under hela sitt vuxna liv på olika sätt kommer ha försöjts av partimedlemmar och skattebetalare. Till det kan man faktiskt tillägga att omfattande intervjuer som gjorts med Sahlins tidigare medarbetare ger en bild av en politiker som aldrig uträttat något. Jag undrar om svenska folket känner att de fått valuta för pengarna när de försöjt fru Sahlin. Det är hur som helst svårt att hamna i en annan slutsats än att det nog uppfattas som ganska smaklöst att en person vars inkomster inbetalas av arbetslösa, sjukskriva och fattiga formulerar lyxmöjligheten att leva på sina fallskärmar som ett möjligt alternativ.

Sverige och Danmark är dock två olika länder. Hurvida det är länderna eller personliga egenskaper som gör att Helle Thorning Schmidt till skillnad från Sahlin kommer lindigt undan skandaler är en öppen fråga. Faktumet att Thorning Schmidt till skillnad från Sahlin, uppfattas som kunnig, påläst och seriös kan ha en inverkan. Den teorin är kanske inte omtyckt i de feministiska kretsar som hävdar att kvinnor med makt inte kan leda vidlyftigt i den mån män kan och samtidigt komma undan med det.

Roland Porirer Martinsson, chef för Timbros medieinstitut skriver insiktsfullt om PRIDE-festivalen i dagens upplaga av svenska dagbladet. Det är en mycket önskvärd inriktning att Timbro tar ett ordentligt famntag om värdefrågorna ur ett genuint borgerligt perspektiv i svensk debatt. 
Sedan marknadsekonomin blev norm i landet har Timbro allt mer fått svårigheter att hävda legimitet eller relevans.
Timbro uppstod till stor del som en direkt effekt av kraven på löntagarfonderna. Sverige var då i ett kritiskt läge med direkt marknadsfientliga inslag i den generella debatten. Det fanns berättigade farhågor om att debatten som sådan men även enskilda politiska förslag skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser för ekonomin, företagandet och därmed svensk utveckling och tillväxt. 
 
Det har hänt en del sedan dess. Tjänstemanna- och akademikerförbunden har tagit rejäla steg högerut, arbetsmarknaden är väl fungerande och socialdemokraterna förde under Persson-tiden en sanerande högerpolitik. Inte minst har en i förtid aviserad och med ett ambitiöst nu genomfört reformprogram, borgerlig alliansregering blivit vald och omvald om än utan egen majoritet.

Om Timbro ska spela en opinionsbildande roll som verkar för de borgerliga värden som ligger till grund för ett sunt och sammanhållet samhälle av företagsamhet och frihet bör man välja sina strider bättre än vad man hittills gjort.
I samma krönika pekar Poirier Martinsson också på vad som är en tydlig borgerlighets outnyttjade framgångsfaktor, att den lilla synliga massan i medierna som syns och hörs utgör en försvinnande minoritet i den allmänna opinionen. Alltså, att bråka med svensk vänsterdominerad och superliberal media och proffstyckare kan vara en vinstaffär för borgerligheten. Att utnyttja den s.k. 80-20 modellen är helt riktigt något fler borgerliga företrädare borde överväga och det är bra att Timbros företrädare lyfter det. Men om en samlad borgerlighet ska stå för något så måste det vara allmänintresset.  Att organisationen då själv som på beställning hetsar mot anställningsskyddet och den vedertagna svenska arbetsmarknadsmodellen vilket ingen utom en försvinnande klick i de egna leden tycker är en bra idé blir paradoxalt.

Timbro borde följa det egna rådet internt och börja tala om de frågor den breda allmänheten är intresserad av på ett borgerligt sätt. Då vinner de också nya borgerliga sympatisörer.

New Jersey's gov. Chris Christie fortsätter att sätta skräck i demokraterna i USA. Newsmax publicerar idag en artikel om hur Obamas re-election campaign (en slags kampanjaparat att få den hårt ansatta presidenten återvald) gör allt för att försöka hitta lik i garderoben hos Christie.

Chris Christie är den republikan som allt mer tydligt framstår som det självklara valet inför nomineringarna till presidentvalet. Faktumet att han helt tillbakavisar tankarna på en kandidatur bekräftar bilden av en fokuserade och lyssnande ledare som har han odlat under sin tid i New Jersey. Resultatinriktade Christie har visat att han inte är rädd att ta ansvar och genomföra nödvändiga reformer för att få delstaten att klara sig genom en ekonomisk kris. En uppgift som efter Obamas fyra år av totalt nationalekonomiskt haveri kommer vara väl eftertraktad i den som aspirerar på att efterträda den change som utlovades väljarna 2008. Han uppmuntrade Michelle Obama under en tid då de tesippande republikanerna med Sarah Palin i täten slog hårt mot hennes projekt att minska övervikten i USA - ett enormt problem som inte bara ökar kostnaderna för sjukvården utan också förklarar snabbmatskjedjornas aldrig sinande tillväxtsiffror. Chris Christies ansvarskänsla och pragmatism skulle tjäna honom väl i arbetet med att reformera ett sargat USA som verken behöver tondöva ideologer eller kortsiktiga karriärister. Hans kommunikativa färdigheter som i sin enkelhet går ut på att han pratar och gör poänger medan moståndaren får finna sig i få göra små korta mellanspel, ter sig utmärkta i det amerikanska politiska samtalet. Republikanerna har alltid varit som mest framgångsrika när de talat med kluven tunga. Att hetsa mot aborter och homos skrämmer bort lika många som det övertygar och de republikaner som i likhet med Reagan lyckats att hålla vågskålarna jämna har också vunnit ett brett väljarstöd. Chris Christie är en sådan kandidat.

Thomas Bodström kan mycket väl bli framtidens S-ledare. Det är inte omöjligt att han blir statsminister. Kontroversiella Helle Thorning Schmidt, känd som ”Gucci-Helle” har lett danska (S) sedan 2005. Om svensk socialdemokratin ömsar skinn som sina europeiska systerpartier kan även Sverige få se en ordentlig make-over i fråga om partiledarideal för arbetarpartiet.

Trots att en rad namnkunniga analytiker idag skriver Thomas Bodströms politiska dödsurna ungefär lika fort som ex-ministern krafsar ner sina deckare är det inte omöjligt att hamna i en helt annan slutsats.
Det är ingen överraskning att Thomas Bodström är rätt trött på socialdemokratin. Han är inte heller ensam om att ta sig för pannan över en klantig Mona Sahlin som talade innan hon tänkte. Eller på ett omoget partidistrikt i Skåne som i ren bitterhet över att aldrig själva kunna nå makten - gör allt för att krossa det interna motståndet. Men framförallt verkar han trött på svensk politik och svenska politiker.
Det rävspel, nästan parodiskt i sin helhet och det låga humankapital som möter den genomsnittsbegåvade och välutbildade person som möter ett svenskt parti idag ter sig svårsmält. Många som någon gång besökt en lokalförening eller på annat sätt kommit i kontakt med politikens olika nivåer drabbas av en lamslående trötthet inför planeten politiken och dess invånare politikerna. För en resultatinriktad meritokratisk adept kan mötet vara en dödsstöt. Men för någon som Bodström som glider in på ett bananskal i det politiska finrummet kan frustrationen te sig i helt andra uttryck.
Thomas Bodström var inte en politiker som alla andra, han var en vanlig kille som efterkrökade med Per Nuder på Gotland och blev pitchad för Göran Persson i ett läge då man behövde något nytt och fräscht. Advokat Bodström var sympatisk, förnuftig och uppfattades som rejäl, en vanlig fotbollsfarsa. Men det som skiljer Bodström från resten av fotbollsfarsorna är en sensationell drivkraft och en fantastiskt elastisk flexibiltet i fråga om moral och självuppfattning.
På så vis vore han en perfekt politiker i USA. Sverige är visserligen inte Amerika och svensk socialdemokrati var verkligen inte mogen att välja Bodström som partiledare i Reinfeldt och Sahlins tidevarv.
Men saker förändras, även det politiska klimatet.
I en uppkopplad verklighet med wikileaks, bloggar och flashback har också väljarna förändrats. Det blir omöjligt för partiernas styrelser att manipulera mediebilderna av sina politiker såväl som att dominera problemformuleringen. Gamla rävar blir plötsligt omöjliga och gentjänster visar sig allt oftare bli björntjänster.  Efter ett årtionde av avslöjanden och mediedrev nalkas en upphällning av grovt sett 60-talisternas fulspel, 70-talisternas distanserade manipulerande och 80-talisternas avsaknad av omdöme i det svenska politiska livet. 
Givet de här förutsättningarna ligger Thomas Bodström helt rätt med sin kiss and tell. Han tillhör verken en generation politiker eller någon särskild politisk linje. Han hoppar glatt mellan olika ståndpunkter och har förmågan att komma undan med det. Han är sitt eget varumärke och folk gillar honom. Thomas Bodström är fotbollsspelaren som inte alltid följer reglerna. Han slirar, tacklas lite och drar en och annan halvsanning. Han är som folk är mest, eller åtminstone så de vill uppfattas. På många sätt personifierar Thomas Bodström alltså den attraktiva svenska politiska mittfåran. Den bok som nu ligger som underlag för kvällstidningsrubriker fram till sommartorkan är precis vad Thomas Bodström behöver för att bli relevant i det politiska samtalet igen. Analysen att socialdemokratins nyvalda ledning kommer att göra platt fall är han inte ensam om och att det slår in är allt annat än osannolikt. Om Juholt faller kommer han ta med många på vägen ner. I ett sådant läge kan den nybiktade Bodström som idag kanske framstår som allt annat än valbar plötsligt bli den förlorade sonen i ett försvagad men stabiliserat socialdemokratiskt parti. Thomas Bodströms politiska karriär kan likaväl precis påbörjats som just avslutats.

PR-branschen är ganska vanlig men inte så farlig.

Att tala är silver och tiga är guld, heter det. Många PR och kommunikationsexperter har dock gjort sitt yttersta för att kasta om det gamla ordspråket. Inte undra på, idag är kunskapen att kunna "uttrycka sig väl" hårdvaluta i en allt mer socialiserad och medial värld. De allt mer plågsamma dreven som drabbar odugliga politiker och giriga företagare ställer högre krav på individen att bemöta och hantera frågor.

Det första rådet samtliga personer som uppsöker en kommunikationsbyrå får till livs handlar dock inte mycket om retoriska manövrar: Just tell them the truth! Det brukar den amerikanska konsulten dundra så kaffekopparna skakar. I Sverige brukar det troligen låta något i stil med "min bild är att du bör säga sanningen i ett initialt skede" varpå ytterst få kaffekoppar skakar.  Bättre sent än aldrig kan tyckas. Därefter följer handgripna tips om hur man undviker att förvärra flödet av kritik genom att tiga och bränna av lite väl avvägt floskler. Det är alltså inte hjärnfysik. Men rädslan att försättas i en obekväm mediesituation eller i värsta fall få en samlad mediamobb hängandes i hasorna är tryckande. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra och redan i förväg bana väg för att skapa det förtroende som är så eftersträvansvärt för alla offentliga personer.Men ser man på verkligeheten är det bara att konstatera att det i ganska liten mån är hur personen svarar på frågorna som avgör utgången. Det är faktiskt omfattningen av felet och vilka konsekvenser det medför som är helt avgörande.

Myten som man av självklart egenintresse odlar i kommunikationskretsar är givetvis något annat. Det är hur personen svarade på frågorna som avgjorde om den fick stanna kvar eller inte. Som på alla andra marknader är det en fråga om behov och efterfrågan. Rädslan skapar behovet som i sin tur skapar efterfrågan. Sen köper politiker och företagsledare tjänster från samma personer som kanske tidigare själva var samma dräpande journalister som skulle ha jagat dem - eller kanske t.o.m. partikollegor. På så sätt håller sig den av många kallad medie och politiker-adeln självförsörjande. 

Det behöver inte vara fel och det är inte på något sätt olagligt. Men det intressanta är den ensidighet kritiken mot branschen haft med slagsida åt politiker. Journalister, redaktörer och debattörer med hög svansföring är minst lika glada i de stora lönekuverten en högavlönad tjänst på något av landets kommunikationshus ger. Av någon anledning problematiserar inte dessa band med samma friska humör som när det gäller politiker.
 
Allt köpt trygghet är alltid just köpt trygghet och den har sina begränsningar. Även om en skicklig kommunikatör kan lindra skador kan den aldrig trolla bort det förflutna. Alla föds inte heller till retoriker och när en stor samling gråa kostymer nu pratar om vilka "bilder" de har och hur de "upplever situationer" och hur de" inte känner igen sig" - så framstår det nästan som parodiskt. Snart även för tittarna och väljarna. Hur ett sådant ytligt finputtseri skulle utgöra det stora demokratihot ett antal neurotiska liberala och socialistiska tyckare varnar för är ganska svårt att se.
En riktigt begåvad retoriker har en egen stil och svarar ärligt, från början - eftersom de är det säkraste sättet att inte trassla in sig. Drev och granskning är något man får räkna med och har en positiv verkan i fler fall än den har en negativt. I ett litet land som Sverige behövs det en utrensande kraft. Därför är det också viktigt att slå fast, kommunikation i all ära - men de bästa politikerna, företagarna och företrädarna hamnar inte i större drev och skandaler - eftersom de gör rätt från början. 

Usama Bin Ladin är nu dödad efter ett årtiondes sökande. Det är givetvis en viktig symbol för USA och speciellt för de anhöriga till de civila amerikaner som omkom i samband med de islamistiska terrorattackerna mot tvillingtornen i september 2001. 
10 år senare jublar man ute på gatorna i USA och amerikanska folket får äntligen känna en viss tillfredställelse i den vedergällning Usama Bin Ladins död faktiskt innebär. Humanismen och de liberala frihetsvärdena har om inte segrat så åtminstone vunnit ännu en del på den globala idémarknaden framför monsteridelogier och religioner. För väldigt många runt om i världen var Usama Bin Ladin en stark symbol. Vad han faktiskt symboliserade varierade bland olika grupper och kunde vara allt från friheten som sådan till endast USA’s utrikespolitik. Men det står som helt självklart att han framförallt var en terroristledare med ett tydligt religiöst mandat och den främsta och enande symbolen för politisk islam.

Inatt svensk tid höll Barack Obama ett mycket självcentrerat tal i samband med händelsen. Det är helt klart att den hårt kritiserade presidenten kommer att göra sitt yttersta för att vinna politiska poänger på Bin Ladins död. 
Obama konstaterar samtidigt att Usama Bin Ladin inte är en islamsk ledare utan tvärtom en massmördare vars främsta offer varit muslimer. Det sista stämmer visserligen men det är viktigt att samtidigt konstatera att det inte på något sätt finns en motsättning i koranen mellan att vara en islamistisk ledare och att mörda muslimer. De allra flesta muslimer är verken mer eller mindre fredliga eller ofredliga än någon annan. Men för väldigt många runt om i världen var Usama Bin Ladin i allra högsta grad en religiös ledare och hans främsta verktyg att rekrytera terrorister och anhängare var just ideologin islamism och religionen islam.  De som anslöt sig till Al Qaida gjorde det som en konsekvens av ett politiskt och religiöst ställningstagande. Det är givetvis så att verken underrättelsetjänster, de militära funktionerna eller statsledningar är ovetandes om detta. Tvärtom, följer man kartläggandet av terrorismen och våldsbejakande extremism världen över är de helt vanliga moskéerna ständigt förekommande. Men fortsätter politiker släta över och förringa faktumet att det behövs en ordentlig modernisering och uppgörelse med den våldsbejakande extremismen inom organiserad islam så kommer aldrig demokratin och upplysningen vinna på den internationella marknaden av idéer och samhällsbärande tankar.

Att den absoluta majoriteten i mellanöstern inte är Al Qaida-terrorister är till synes en självklarhet, däremot finns det förutom ett tillåtande styrelseskick, en tydlig förståelse och naivitet i muslimska länder och i islamska samfund för den typen av tankegångar och extremism som föder fram terrorister. Ja, inte bara i mellanöstern - Sveriges muslimska råd:s ordförande Helena Benaouda beskrev sig själv och sina organiserade områden som aningslösa inför extremism efter det offentligtgjordes att hennes svärson var på god väg att skära halsen av medarbetarna på danska Jyllandsposten i centrala Köpenhamn. ·Det är helt uppenbart att de formella muslimska samfunden runt om i världen inte gjort upp med islamismen och de människofientliga delarna inom islam.
De demonstrationer, protester och livfulla debatt från den sekulariserade islamska världens mot att Usama Bin Ladin använder islam som ett verktyg för terrorism har lyst med sin frånvaro. Till synes är det en myt som ofta upprepas bland vänsterdebattörer och liberala ideologer som om vi ska tro f.d. Holländska parlamentsledamoten och världsdebattören Ayaan Hirsi Ali - faktiskt inte finns på riktigt.

När många debattörer nu talar om att "mellanöstern är lättade" över att man oskadliggjort Bin Ladin ska man komma ihåg att det faktiskt inte finns ett enda muslimskt land där fullvärdig demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter råder. Det finns formella yttringar och inga bilder på att mellanöstern firar Usamas död. Snarare råder motsatsen om man följer det internationella informationsflödet. Det är oklart vilken väg länderna i mellanöstern kommer att ta. Att de diktatorer som nu blivit ansatta i Nordafrika och Egypten var vidriga är givetvis korrekt men vi vet ännu inte något om alternativen. Den iranska revolutionen påminner oss om hur läget kan förvärras när politisk religion sammanblandas med statsmakten och hjärntvättar en hel befolkning. För skickliga politiker och religiösa ledare är underkastelsesystemet som är ett inslag även i det fredliga utövandet av islam ett tacksamt verktyg att vinna makt och ställning. En muslimsk befolkning är sårbar både ur en ekonomisk strukturell och religion-kulturell synvinkel. · 
Läget i mellanöstern är alltså mer osäkert än någonsin trots Usama Bin Ladins död. Den största fienden dog inte idag utan är i allra högsta grad levande och det stavas politisk islam.

Det är besvärligt att svensk media problematiserar det finländska valets utgång med moralistiska ingångsvärden. Valresultatet är ett uttryck för folkets vilja. Att man dessutom kallar in svenskbaserade tyckare som med en svensk åsiktskarta försöker navigera i det Finländska politiska landskapet är direkt stötande. När dessa tyckare med den legitimetet det innebär att synas i statstelevisionen som tyckare kokar ner i att säga att vad som blev tredje största partiet i valet är "dumma" blir det svårt att ta svensk media på allvar.
Att de övriga partierna i Finland behandlar SF som alla andra är en självklarhet precis som att de kommer få rimlig makt över politiken. Det är av den enkla anledningen att finska folket vill ha det så. All erfarenhet visar också att den här typen av partier bara växer med ett utanförskap - att göra balanserad regeringspolitik av deras handlingsprogram är ett ansvar vilken finsk statsminiser som helst sett som en självklarhet.
Dit är steget långt för den goda moralistiska svenska statsministern - och det motståndet kan kosta svensk borgerlighet makten.

När sunda Anna-Lena Lourén från finska Hufudstadsbladet slutligen rapporterar från SFs valvaka blir kontrasten mellan oberoende journalistik och den svenska politiskt filtrerade nyhetsförmedlingen pinsamt uppenbar:

Integrationen har nu blivit en politisk arena där en enskild fråga bemöts med breda ideologisktpolitiska lösningar med ett större syfte än att lösa huvudfrågan. Karriärsdebattörer och enskilda politiker lyfter med integrationsindustrin och håller den levande genom argsinta utfall eller krokodiltårar.